Vikenfesten 2017 … och Döshult
Så var Vikenfesten över för i år. Det var första gången jag medverkade och jag hade hur roligt som helst. Underbar publik som köpte min bok Signes Äppelträd i massor, vilket gladde mig!
Jag hade med mig hela min familjen ner till Helsingborg eftersom jag ville visa dem mitt hus där jag växte upp och platsen som är födelsen till många av mina berättelser.
Det första besöket var smått udda eftersom det var kidsen önskan att få besöka den riktiga “Signes” grav i Allerum. Givetvis skulle de få det om de ville.
Sedan bar det av till våra vänner Emilia och Nicke. Emilia bodde själv i Döshult under min uppväxt och hon var min stora kärlek! Tack och lov hittade hon dock Nicke och de är kanske det finaste paret jag någonsin träffat. Utöver det var de som alltid otroligt hjälpsamma och gästfria.
Men dagen efter besökte vi så min barndom. Döshult. Det var så underbart att få visa mina barn de åkrar och ängar och skogsdungar jag sprungit runt i. De blev precis som jag när jag var liten, de hittade på 600 lekar per sekund och visste att det var en magisk plats. Precis som jag alltid vetat och fortfarande är övertygad om.
Jag visade dem Signes hus. Ja, hennes riktiga hus är ju rivet sedan länge och man har nu byggt ett mycket större hus. Inte samma hus men i alla fall samma plats. Vårt hus är fallfärdigt och mina föräldrar vill aldrig mer se det eftersom de mår dåligt av synen. Men jag tänker annorlunda, då jag inte ser det mina ögon bevittnar. Jag ser samma hus som jag växte upp i och inget kan förändra min inre bild.
Men mest av allt ville mina två äldsta, Linnéa 5 och Alexander 4, se mitt favoritklätterträd. Jag berättade att de isåfall måste göra exakt som jag sa åt dem och de lovade de att göra. Först gick vi längst landsvägen en bit uppför backen där jag gått så många gånger att jag ibland tycker att jag ser mina små fotspår i asfalten.
Tydligast minns jag de iskalla morgnar då jag var på väg upp till den gamla skolan för att öva traktens Lucianummer. Snödrivorna låg i höga vallar i dikena och vinden drog med sig piskande snöflingor mot mitt då oskyldiga lilla ansikte. Nu såg allt annorlunda ut där mina barn gick hand i hand mot skogsdungen.
Nu förklarade jag för dem att de måste smyga och vara tysta hela vägen till dungen. De frågade givetvis varför. Jag berättade då om skogsdungens magi och att man aldrig kan veta vad som väntar där. De stelnade till men jag försäkrade dem om att de var trygga om de bara höll sig till mig och gjorde som jag sa samt undvek taggbuskarna på kanten.
Nu var vi framme i dungen och jag berättade för dem att de nu var som kung och drottning där. Men inte utom fara. De måste vara på sin vakt. De sken upp men släppte aldrig det där allvarliga i blicken. Vi gick med modiga steg igenom dungen till mitt gamla träd som jag så många gånger suttit och ätit massäck i. Snett nedanför låg tjärnen som jag bad dem hålla ett öga på eftersom det var där pirater ibland lade till med sitt piratskepp. Jag har slagits mot dem många gånger eftersom de såg dungen som sin egen.
Men inga pirater kom. Istället hade vi en supermysig stund där i min barndom.
Efter nostalgin blev det mer nostalgi då vi drog iväg till Viken för min show. Jösses vilken härlig publik som samlats! Tusen tack alla ni!
Efter showen drog vi vidare till min barndomsväns föräldrar som bodde en bit ifrån oss och som drev och driver växthus med försäljning.
Det blev en otroligt mysig stund och vi fick gå runt och se på lammen, hönsen och hästarna i stallet.
Jag fick återuppleva så många minnen om hur vi sprang omkring i växthusen och lekte indianer m.m. Starkt och fint.
Min konklusion när jag ser mina barn i den miljön och vet vilken kärlek till naturen och djuren som jag fått, är att alla borde få en sådan barndom.